För över två år sedan nu var jag på biskops-arnö på antagningsdagar. När jag första kvällen nervös och stressad gick omkring i skolans mörka lokaler stötte jag på en man som satt och spelade piano. På hans ena hand fattades en del av tummen och på golvet låg ett par kryckor. Vi pratade lite och jag berättade att jag var nervös för om jag skulle komma in på skolan och för framtiden i största allmänhet. Medan han långsamt försatte plinka på pianot började han med sin lugna och milda röst förklara hur jag borde tänka för att må bra. Han sa simpla och självklara saker som att jag skulle leva i nuet och tro på mig själv, men sagt av honom kröp det verkligen in under skinnet och fäste sig i mitt medvetande.
Nästan all tid jag fick över under återstoden av provdagarna umgicks jag med Rasim. Han berättade sin hemska, men fascinerande livsberättelse. Om sin uppväxt i Irak, tortyren i fängelset när han vägrade bli soldat och flykten till Sverige.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar