Igår var jag på basket. Hade den härliga uppgiften att leverera bilder till 4 tidningar. UNT, 18minuter, Sundsvalls tidning och Sundsvalls dagblad. Var nämligen ensam fotograf på matchen. Plåter det jag hinner under matchen, eftersom jag måste lämna bilder till UNT:s web och 18minuter under matchen. Kanske 500 exponeringar senare är matchen slut. Jag vet att det är nu det gäller. Det är här allt avgörs för mig. Jag MÅSTE få en jubelbild. Jag springer ut på planen för att ta bilden alla redigerare trånar efter. En tajt breddare med glada vinnare som kramas och skrattar och en ledsen förlorare som tar sig för ansiktet i förgrunden. Får en hyfsad bild och springer till bilen. Nu har jag 35 minuter på mig att göra köra till redaktionen, göra urval, redigera, lägga in filinformation och maila bilder till Sundsvallstidningarna. Efter dessa 35 minuter av tunnelseende så är jag klar. Hinner ta 2-3 andetag innan det ringer.
- Du, har du inga deppbilder på Sundsvall, frågar redigeraren på Sundsvalls tidning.
- Nej, jag jobbar på UPSALA nya tidning, svarar jag.
- Dåligt, säger han.
Min bittra och cyniska insikt blir allt starkare. Som fotograf sliter man hela jävla matschen med att ta bra spelbilder. Men i 9 fall av 10 så slutar det med att redigeraren väljer ut en bild man tagit efter matchen där hemmalaget deppar alternativt jublar beroende på resultatet i matschen. Det är den bilden som avgör om man gjort ett bra eller ett dåligt jobb.
1 kommentar:
fan va kul det är att läsa din blogg, jävla spänning du får till när du skriver!
keep up the good work som jenkarna säger!
kram lovisa
Skicka en kommentar