Förra veckan klev jag och reportern Martina in i en kolsvart lägenhet i Salabacke. Elräkningen är inte betald. Vid köksbordet sitter Håkan och dricker öl och röker egenrullade cigaretter i det svaga skenet av stearinljus. En vän har låtit honom bo i lägenheten över natten, men imorrn vet han inte vart han ska ta vägen. I flera timmar berättar han för oss om sitt på många sätt tragiska liv. Om pappan som slog, om hur han skickades till fosterhem, om narkotikamissbruket, om de många fängelsestraffen, om hemlösheten och slutligen om ADHD-diagnosen han fick för några år sedan.
Jag förstår att det verkar märkligt, men jag känner mig ofta upprymd efter att ha gjort den här typen av jobb. Det känns som att man gjort något bra och viktigt som folk borde se och tänka på samtidigt som jag själv fått vidga min tankevärd genom att för en kort stund besöka en annan människas liv.
