Tragik på distans

I fredags satt jag i godan ro som bildredaktör på Svenska Dagbladet medan sommartorkan fick hela redaktionen att gå på halvfart, men så plötsligt händer något ofattbart. En bomb exploderar i centrala Oslo. Plötsligt förvandlas den slumrande redaktionen till en myrstack. Bilder av blödande människor och brinnande hus börjar ramla in. Efter bara en liten stund ökar hetsen ytterligare när en man börjar skjuta vilt omkring sig mitt i ett politiskt ungdomsläger på ön Utöja.

Det var en märklig känsla att befinna sig på redaktionen medan allt detta hände. På ett sätt är man mitt i händelsernas centrum eftersom man överöses med enorma mängder bilder och information om vad som händer. Samtidigt är man väldigt väldigt långt därifrån, dels fysiskt, men också känslomässigt. För att hinna med att göra om hela tidningen och rapportera på ett balanserat och bra sätt måste man hålla huvudet kallt och det finns inget utrymme för ledsnad och ilska.

Hela helgen fortsatte i stort sätt med samma myrstacksartade arbetssituation och det var egentligen inte förrän efter helgen som det fanns utrymme för mig att känna något om det hemska som hänt.

Bilden är från en minnesstund i lördags vid norska ambassaden i Stockholm. Massor av människor grät och tände ljus. Jag och reportern fotograferade och antecknade.

Skryt

Idag var min bild på förstasidan. Måste erkänna att det alltid känns bra när man plockar upp tidningen på morgonen och får sitt eget alster i ansiktet.
Felix på bilden  är 3 år och bor i Uppsala med sina föräldrar. Förra sommaren blev han smittad med Ehec och fick den allvarliga njursjukdomen hus. Han var helt underbar att fotografera. Lika bra på att ta instruktioner som en vuxen, men samtidigt oförställd och naturlig som ett barn.

Riksbankschefen

Presskonferens på med riksbankschefen. Han pratade en massa om räntan som ska höjas och sånt. Erkänner att jag inte lyssnade över huvud taget utan la allt krut på att glo på honom genom kameran för att försöka lyckas med konststycket att få till en spännande bild på en flintskallig gubbe i kostym som sitter och pratar om siffror. Jag och de andra fotograferna står på stolar och fotar, sitter på golvet och fotar, lutar oss två decimeter från gubbens ansikte och fotar, men inget hjälper. Det blir ändå tråkiga bilder, men så plötsligt händer det! Han ställer sig upp och jag upptäcker att han bär jumpaskor till kostymen och till på köpet en stor klackring. Klick.

En dålig bra bild?

Idag tog jag den här bilden av rör-montörerna Uffe, Roland och Lasse utanför Svenska Dagbladets redaktion. Meningslös bild tänkte jag när jag la in den i datorn, men sen kom jag på att den kanske är bra just för att den är så alldaglig och inte visar något speciellt, dramatiskt eller exklusivt. Om 60 år, när jag förhoppningsvis är en 86 årig gubbe, så kan jag visa den här bilden för någon unge och säga "Så här såg stockholmarna ut för 60 år sedan. De var så vanliga att ingen ens tog kort på dem".