Mellandagar på Upsala Nya Tidning

Sedan jag slutade på Dagens Industri har jag tillbringat mycket tid på Upsala Nya Tidning.
Igår hade jag ett ganska ovanligt jobb. Jag fick lägga en hel arbetsdag på att helt fritt ta bilder på temat mellandagarna. Jävligt kul att få plats i tidningen till att sväva ut lite och själv bestämma vad man ska plåta och hur.

God Jul

Så här fin julgran kan man få om man anlitar en professionell julgransstylelist. Pyntningen inleds med ett samtal med stylelisten där hon känner in vem du är. Sedan pyntar hon granen med pynt anpassat till just dej så att granen speglar din personlighet.

Våld är dåligt

Så här intressant är det att höra vad Fredrik Reinfeldt har att säga.

Som bruket är hos stadsministrar som suttit på posten ett tag har han nu valt ut en hjärtefråga – våld. Under sitt jultal berättade han om sina möten med misshandlade kvinnor, men också misshandlade män.

Jag kan inte låta bli att tänka att visst är det bra att han engagerar sig mot meningslöst våld, men att han inte kunnat välja en lamare och ofarligare fråga sett ur ett politiskt perspektiv. Vem är inte emot meningslöst våld?

"Som att klippa sig"

I lördags publicerade Di ett reportage om folk som plastikoperar sig för karriärens skull. Jag fick möjligheten att vara med på en injektionsbehandling med så kallade filers som fyller ut ansiktet och därigenom tar bort rynkor och får det att hänga mindre. Fillers används också för att skulptera ansiktet till den form man vill ha. Till exempel större läppar eller tydligare käklinje. Kroppen bryter långsamt ner ämnet man injicerar och man måste därför fylla på ansiktet med jämna mellanrum för att effekten ska kvarstå. Både sköterskan och kvinnan som fick injektioner förklarade att det är som att klippa sig. För att frisyren ska hålla sig måste man gå till frisören och vill man byta frisyr (läs ansikte) går man också till frisören.

Slut på min PRAO

Om 30 minuter slutar jag min praktik på Dagens Industri. Under min tid här har oräkneliga medelålders män i kostym passerat genom min kameralins. Jag måste tyvärr erkänna att de inte gjort speciellt mycket intryck på mig. Vare sig som människor eller som fotoobjekt. Men tiden här har också bjudit på flera riktiga intressanta och fina möten som jag kommer bära med mig. Till dessa hör bland annat ett 6 timmar långt samtal med regissören Roy Andersson om konstens betydelse för ett välfungerande samhälle, en helkväll med dokumentärfilmaren Tom Alandh på Solvalla där han förklarade hur man gör för att hitta de intressantaste berättelserna och en frukost med skådespelerskan Nour el-Refai som berättade varför det är så jävla jobbigt att vara kvinna och inte hålla käften om vad man tycker.

Här är en bild på den sista medelålders mannen i kostym jag plåtat för Di. Håkan Juholt var mycket trevlig och gav mig ordentligt med tid att plåta. Han sa till och med att jag fick komma tillbaka om jag ville.

Kungligt fjäskande

Framför mig står Prins Carl Philip och håller i något som är förvillande likt ett metallrör. Röret ska dock föreställa en exklusiv vas med en prislapp på 30 000 kr, designad av honom själv.

Jag befinner mig på en pressvisning av prinsens nya silverservis. Hela det cirka 30 personer starka uppbådet av journalister fjäskar och ler och säger hur fint de tycker allt är, men när prinsen inte hör fnissas det rullas med ögonen över prinsens tafatta försök att designa. Det fnissas också, ja till och med morras, över prinsens extremt låga verbala förmåga och hans nästan retarderade framtoning.

Visst har journalisternas attityd förändrats en hel del gentemot kungahuset sedan boken "Den ofrivillige monarken", men fjäskandet är fortfarande påtagligt. Anledningen till det är att man vill stå på god fot med kungahuset och bli inbjuden på nästa jippo. För blir man svartlistad av kungahuset blir det svårt att tjäna pengar på Sveriges alla rojalister som trånar efter att se vad deras älskade prinsar och prinsessor har för sig.

Jag frågar mig om monarkin skulle överleva om journalistkårens lismande upphörde.

"För köttig"

För en tid sedan plåtade jag några matbilder för Året runt. Tyvärr fick jag bakläxa på en av bilderna. Redaktören lät meddela att min bild av rostbiff var "för köttig". Det var bara för börja från början och ta en ny bild och försöka dämpa den köttiga stämningen.
Så här såg det ut när jag och matskribenten tillika kocken Ylva Porsklev tog den nya bilden.

Världens bästa gravida klättrare

Anja Hodann är en av Sveriges, ja kanske världens bästa klättrare. Dagens Industri bestämde sig för att gör ett reportage om klättertrenden och ringde henne för att kolla om hon ville vara med i reportaget. Det visade sig då att hon va gravid i 6 månaden, men fortfarande tränade regelbundet.
Även om Anja tog det väldigt lugnt för att inte riskera att falla var det jävligt fett att se hur hon klättrade på de överhängande väggarna utan att se ut att hindras av den stora kulan på magen.

När E-Type spelar står tiden stilla

Tiden tickar oförtrutet på och både man själv och allt runt omkring en förändras, men en sak är konstant – E-Type.
När han kliver upp på scen med sitt långa hår och karismatiska ansikte som aldrig tycks åldras blir allt som det var när man var tonåring, när en fest innebar ett euforiskt emotionell fyrverkeri.
Till tonerna av eurodans lämnar vi tid och rum och låsas att det ända som existerar är glädje.

Marklunds punchlines

Plåtade till en intervju med Liza Marklund för några dagar sedan. Hon ska precis släppa ny bok och ställer därför upp på intervjuer i nästan varenda tidning, TV-program och radio-program för att få tillfälle att göra PR för den. Hon sa en del intressanta grejer, men det jag reagerat mest på är inte vad hon sagt utan att hon sagt exakt samma saker i alla intervjuer jag hört och läst. Jag menar alltså inte att hon pratat om samma saker, nej, hon har med stor inlevelse formulerat exakt samma meningar i samtliga intervjuer. Att hon inte tänker rösta på Juholt därför att hon inte förstår vad han säger. Att hon inte tycker om att vara lycklig utan trivs bäst på flygplan eller i afrikanskt flyktingläger mm.
Det är imponerade att hon, oberoende av vilka frågor som ställs henne, lyckas ta över samtliga intervjuer och lägga fram exakt sina punchlines.

Roy Andersson

Nu var det ett tag sedan jag träffade regissören Roy Andersson, men vissa möten tar ett tag att smälta.

Egentligen var tanken att jag skulle åka förbi Roys studio för att ta några snabba bilder på honom till en intervju. Det hela slutade dock med att jag spenderade två förmiddagar i hans helt fantastiska hus på Sibyllegatan. Fastigheten fungerar som bostad, filmstudio, kontor, klipprum, rekvisita förråd mm.

I timme efter timme satt jag och reportern Johanna Saldert i intervju med honom. Han redogjorde för orsakerna till borgerlighetens banala kultursyn, livets ofrånkomliga tragik, vikten av obegripliga konst och mycket mycket mera.

Roy var en mycket trevlig och ödmjuk. Vilket inte är speciellt vanligt bland regissörer. Själv säger han angående detta (något förkortat):
– Skådespelare och statister ger väldigt mycket av sig själva när de står framför kameran och på grund av det känns det viktigt att behandla dem värdigt. Annars blir filmen sämre.

Bilden är tagen i scenografin till "Halta Lottas bar" där en scen i hans kommande film utspelar sig. En kul detalj är att ljussättningen är Roys egna och den samma som han använder i sina filmer. Han säger själv om sin ljussättning att han vill ha ljus utan skuggor där ingenting kan gömma sig.

(klicka på bilden så du ser den ordentligt)

Natt i dagtidning

Ordet dagstidning syftar ju som bekant på att de kommer ut varje dag, men man kan även göra kopplingen att de handlar om just dagen utan att ha fel. Nästan allt som fyller dagstidningarna utspelar sig nämligen på dagtid. Det beror på att nästan inga reportrar och fotografer jobbar på natten, vilket naturligtvis får till följd att den delen av dygnet nästan utelämnas i rapporteringen. Här är dock ett undantag. Klockan 1.30 i lördags natt tog jag den här bilden på Norrlands nation för Upsala Nya Tidnings räkning.

Sveriges roligaste!

Nour El-Rafai träffade jag i hennes loge på Örebro länsteater där hon just nu har rollen som den världsberömda kompositören Wolfgang Amadeus Mozart i en pjäs.

Pjäsen hade inte haft premiär när vi var där så jag kan inte säga något om den, men däremot kan jag tipsa om ett stand up sketch med henne som jag härmed utnämner till en av sveriges roligaste genom tiderna. Det handlar om hur många män beter sig under sexakten, men Nour menar att detta beteende återkommer hela tiden i många relationer mellan män och kvinnor.
– Bristen på Lyhördhet i tvåsamheten är en stor livssorg för många kvinnor. Massor av dem känner igen sig den där situationen och att få asgarva åt alla dessa manliga manér, tricks och tics är befriande, säger hon själv om sketchen.
Här är länken.

Besök i verkligheten

Igår var jag i Lidköping för att, som vanligt, fotografera gubbar iförda kostym. Istället för att, som vanligt, sitta med på intervjun och lyssna på företagsstrategier och expansionsplaner så bestämde jag mig för att reka en bra plats att fotografera kostymgubbarna på. Mina ben tog mig ner till hamnen där jag träffade ett gäng hamnarbetare som lossade kocks. Bill Granath på bilden höll koll på de andra sjåarna så de inte skulle bli krossade under hamnens stora kranskopor. Det var härligt att få en paus från kostymernas värld och känna att den finns en verklighet bortom börsen och eurokrisen.

Indie till frukost

För ett tag sen gjorde vi en frukostintervju med Loney Dear, eller Emil Svanängen som han egentligen heter. Intervjun finns att läsa i morgondagens Di WEEKEND (nr 34 2011).

Det var en jävligt trevlig frukost vi hade, men fan va det kändes krystat att försöka ta en bild som anknöt till hans deppiga och mörka musik på ett hippt fik med en caffelatte i förgrunden.

Siffror i hela huvudet

Ytterligare en man som spenderar sina dagar med att tänka på siffror står framför min kamera. Det är ungefär den 20 mannen av det slaget senaste veckan. Vardagen som fotograf på nordens största affärstidning.

Bestulen på röken

Igår tog jag en bild på min Värnpliktsnyttkollega när han rökte. Förra gången jag gjorde det ledde det till att en för mig okänd konstnär "stal" bilden och gjorde en målning av motivet. Hoppas det blir en favorit i repris nu!

Udda fåglar

Nu har jag varit på Dagens Industri i snart en månad. Att fotografera för dagens industri innebär i de flesta fall att du får en gubbe i kavaj i dina händer som du ska skapa en bild av. Snart tänkte jag köra en gubbspecial här på bloggen, men så länge tänkte jag visa två kvinnliga politiker. Två ganska udda fåglar framför min kamera i dessa dagar.

Det är MP:s hyllade språkrör Maria Wetterstrand samt biståndsminister Gunilla Carlsson (M)

Första dagen på Dagens industri

Nu är första dagen på Di avklarad. En väldigt lugn start blev det. Efter att ha fått alla inloggningar, tjänstetelefoner och tjänstebilnycklar följde jag med fotografen Jesper Frisk när han plåtade en före detta hockeyspelar som nu jobbar inom näringslivet. Jag passade på att knäppa en egen bild medan Jesper fixade med blixtarna.

Englands upplopp

Nu är jag hemma igen efter en vecka i upploppens och kravallernas England. Det har skrivits spaltmeter om detta och har man följt nyhetsmediernas rapportering vet man det mesta om vad som hänt. Nog sagt om det. Istället tänkte jag skriva lite om opinionsjournalistiken som skrivits på ämnet.

En ledarskribent på en viss obundet moderat tidning som jag har haft en del att göra med skriver att kravallerna i London inte berodde på fattigdom och utanförskap. Förklaringen är enligt honom mycket enklare än så. Han menar att "London brinner på grund av att några hundra människor tänt på" för att citera ordagrant. Hans ord kan inte tolkas på annat sätt än att han menar att den främsta anledningen till att Storbritannien härjas av upplopp och kravaller är bristande moral hos några enstaka individer.

Det är skrattretande att läsa och höra denna analys av en snubbe som tillbringat större delen av sitt liv bakom ett skrivbord och aldrig ens besökt områdena han gör sina analyser om.

Människorna i Londons och Birminghams förorter lever i ett samhälle där de är försatta i utanförskap och inte ges möjlighet att skapa sig någon dräglig framtid. Det är människor som är bereda att riskera fängelse för att få tag på ett par häftiga jumpadojor, därför att de inte har något att förlora.

Ska man få bukt med dessa problem måste man minska på klyftorna och skapa ett samhälle som alla medborgare tjänar på att upprätthålla och värna om, men detta håller inte tidigare nämnd ledarskribent med om. I SR:s program Studio Ett vidhåller han sin orsaksanalys och när han gång på gång får frågan hur man ska få slut på oroligheterna om det nu inte är utanförskap och klassklyftor som är problemet har han inget svar.

"Allt är svart"

Igår tog jag den här bilden av Londonbon Sivaharan Kandiah som fått sin butik sönderslagen och plundrad. Nu vet han inte hur han ska klara av att försörja sin familj.
–Allt är svart. Jag vet vad jag ska ta mig till, säger han.

Idag har vi åkt vidare till Birmingham för att skildra fler personliga tragedier.

Upploppen drar vidare

Oroligheterna har dragit vidare till Manchester. Kanske har de 16 000 utposterade poliserna och flera hundra gripandet här i London fått effekt. Kvar finns dock utbrända hus och sönderslagna och plundrade butiker.

London

Just nu är det väldigt märkligt att befinna sig i London. På de flesta håll är allt som vanligt, men här och var bränner människor hus, plundrar affärer och slåss med polisen och deras hundar. Här ser ni några av gentlemännen som ligger bakom oroligheterna.

Man, Vätö

Tragik på distans

I fredags satt jag i godan ro som bildredaktör på Svenska Dagbladet medan sommartorkan fick hela redaktionen att gå på halvfart, men så plötsligt händer något ofattbart. En bomb exploderar i centrala Oslo. Plötsligt förvandlas den slumrande redaktionen till en myrstack. Bilder av blödande människor och brinnande hus börjar ramla in. Efter bara en liten stund ökar hetsen ytterligare när en man börjar skjuta vilt omkring sig mitt i ett politiskt ungdomsläger på ön Utöja.

Det var en märklig känsla att befinna sig på redaktionen medan allt detta hände. På ett sätt är man mitt i händelsernas centrum eftersom man överöses med enorma mängder bilder och information om vad som händer. Samtidigt är man väldigt väldigt långt därifrån, dels fysiskt, men också känslomässigt. För att hinna med att göra om hela tidningen och rapportera på ett balanserat och bra sätt måste man hålla huvudet kallt och det finns inget utrymme för ledsnad och ilska.

Hela helgen fortsatte i stort sätt med samma myrstacksartade arbetssituation och det var egentligen inte förrän efter helgen som det fanns utrymme för mig att känna något om det hemska som hänt.

Bilden är från en minnesstund i lördags vid norska ambassaden i Stockholm. Massor av människor grät och tände ljus. Jag och reportern fotograferade och antecknade.

Skryt

Idag var min bild på förstasidan. Måste erkänna att det alltid känns bra när man plockar upp tidningen på morgonen och får sitt eget alster i ansiktet.
Felix på bilden  är 3 år och bor i Uppsala med sina föräldrar. Förra sommaren blev han smittad med Ehec och fick den allvarliga njursjukdomen hus. Han var helt underbar att fotografera. Lika bra på att ta instruktioner som en vuxen, men samtidigt oförställd och naturlig som ett barn.

Riksbankschefen

Presskonferens på med riksbankschefen. Han pratade en massa om räntan som ska höjas och sånt. Erkänner att jag inte lyssnade över huvud taget utan la allt krut på att glo på honom genom kameran för att försöka lyckas med konststycket att få till en spännande bild på en flintskallig gubbe i kostym som sitter och pratar om siffror. Jag och de andra fotograferna står på stolar och fotar, sitter på golvet och fotar, lutar oss två decimeter från gubbens ansikte och fotar, men inget hjälper. Det blir ändå tråkiga bilder, men så plötsligt händer det! Han ställer sig upp och jag upptäcker att han bär jumpaskor till kostymen och till på köpet en stor klackring. Klick.

En dålig bra bild?

Idag tog jag den här bilden av rör-montörerna Uffe, Roland och Lasse utanför Svenska Dagbladets redaktion. Meningslös bild tänkte jag när jag la in den i datorn, men sen kom jag på att den kanske är bra just för att den är så alldaglig och inte visar något speciellt, dramatiskt eller exklusivt. Om 60 år, när jag förhoppningsvis är en 86 årig gubbe, så kan jag visa den här bilden för någon unge och säga "Så här såg stockholmarna ut för 60 år sedan. De var så vanliga att ingen ens tog kort på dem".

"Det går åt helvete" i Trollhättan

Igår satt jag på en pizzeria vid Saabfabriken i Trollhättan. Det var bara jag där, så pizzabagaren hade gott om tid att snacka. När jag frågade hur det gick med affärerna svarade han "Det går åt helvete". Att ingen köper pizza är inte så konstigt. Saabarbetarna går hemma eftersom inga bilar tillverkas och det är oklart när de får lön nästa gång.

Sudan Sollentuna

Av någon anledning har en av världens bästa 800 meters löpare från Sudan bestämt sig för att Sollentuna är det perfekta stället att spendera sommaren på. Abubaker Kaki, som han heter, provade Barcelona en sommar, men återvände sedan till Sollentuna med förklaringen "lugnare och bättre".
Igår åkte jag dit för att hänga lite med honom.

Farsan på förstasidan

I söndags pryddes Svenska Dagbladets kulturbilaga av ingen mindre än min käre far. (Syrran var med också i bakgrund och oskarp.) Ibland när man letar bilder så gör man bäst i att gräva där man står.

Tillbaka på jobbet

Nu sitter jag här på Svenska Dagbladet igen efter några veckors ledighet. Inte för att jag tycker illa om att vara ledig, men det är kul att vara tillbaka.

En detalj som är extra rolig är att Svd.se nu är klara med multimediasajten som kommer fyllas med bildspel med ljud och annat som inte går att trycka på papper. Själv har jag bidragit med ett litet bildspel som jag passade på att göra i Berlin. Klicka på bilden för att kolla.

Slussen...igen

Den senaste tiden har jag suttit som bildredaktör på här på Svenska Dagbladet och därför inte fotograferat så mycket, men igår var jag ute på ett jobb. Tog bilder på en arkitekt och en betongexpert som säger att det går att renovera Slussen. Läs artikeln här.

Bilder av stormen på landet i onsdags

I onsdags hade We are the storm releasefest för sin nya platta på Landet. Svin soft stämning, nästan som att vara i Uppsala.

Slussen, 17 maj klockan 17.53

"Julmaten ingen behöver dö för"

Eftersom mer eller mindre alla vegetarianer i detta avlånga land är miljöskadade från sin uppväxt letar de ofta efter substitut för klassiska kötträtter. Som till exempel köttbullar.
Jobbet handlar egentligen om vegetariska julmat, men de går att tillaga även sommartid.
Måste även passa på att ge en eloge till redigeraren på UNT som smällde på med rubriken "Julmaten ingen behöver dö för" över ett helt uppslag i tidningen.
Här är receptet.

Matblogg

De kommande dagarna kommer jag här på bloggen presentera en dagen rätt på temat "nästan vegetarisk mat". Anledningen till temat är min egen, moraliskt ganska dåligt underbyggda, kosthållningen där jag av någon anledning gör gällande att det är helt ok att äta fisk och skaldjur men moraliskt förkastligt att peta i sig minsta flaga av något fyrbent eller fjäderbeklätt.

Först ut är en rätt jag plåtat för SvD med den mycket moderna och crediga råvaran edamame-bönor. Läs receptet här.

Brobyggare

En helg i Bohuslän med sol, hav, kroppsarbete och öl. Klicka på bilden så du ser vad den föreställer.

SLUSSEN

Den senaste tiden har jag varit och plåtat en hel del vid Slussen med anledning av ombyggnationen som ska göras. Ju mer jag plåtat ju mer tycker jag om Slussen som den är idag. Det är lite som en skönhetsfläck i Stockholms annars så perfekta, men opersonliga ansikte.

Vernissage: Det oändliga havet 2.0

Nu ska jag åka och hänga min utställning "Det oändliga havet" som har vernissage imorrn, den 3/5, på Uppsala stadsbibliotek. Bildserien är mitt examensprojekt från Nordens Fotoskola Biskops-arnö och har tidigare hängt på Galleri Kontrast i Stockholm, men nu visar jag ett nytt, utökat urval av bilder. Bilderna hänger till den 23 maj.

Ljudmoln

För ett par veckor sedan var jag i Berlin och gjorde ett jobb om företagets Soundcloud. Läs artikeln här. Idén jag hade från början funkade inte, så jag köpte en leksakskamera som jag plåtade med.

Kändes lite märkligt att åka hela vägen till Berlin och bära runt på en blytung kameraväska och sen plåta med en kamera för några hundralappar som väger typ ett hekto.

En annan rolig detalj är att framkallningen och scaningen av denna filmruta kostade mer än själva kameran.

Bloggare

Personerna bakom Uppsalas fyra största bloggar.