Tragik på distans

I fredags satt jag i godan ro som bildredaktör på Svenska Dagbladet medan sommartorkan fick hela redaktionen att gå på halvfart, men så plötsligt händer något ofattbart. En bomb exploderar i centrala Oslo. Plötsligt förvandlas den slumrande redaktionen till en myrstack. Bilder av blödande människor och brinnande hus börjar ramla in. Efter bara en liten stund ökar hetsen ytterligare när en man börjar skjuta vilt omkring sig mitt i ett politiskt ungdomsläger på ön Utöja.

Det var en märklig känsla att befinna sig på redaktionen medan allt detta hände. På ett sätt är man mitt i händelsernas centrum eftersom man överöses med enorma mängder bilder och information om vad som händer. Samtidigt är man väldigt väldigt långt därifrån, dels fysiskt, men också känslomässigt. För att hinna med att göra om hela tidningen och rapportera på ett balanserat och bra sätt måste man hålla huvudet kallt och det finns inget utrymme för ledsnad och ilska.

Hela helgen fortsatte i stort sätt med samma myrstacksartade arbetssituation och det var egentligen inte förrän efter helgen som det fanns utrymme för mig att känna något om det hemska som hänt.

Bilden är från en minnesstund i lördags vid norska ambassaden i Stockholm. Massor av människor grät och tände ljus. Jag och reportern fotograferade och antecknade.