Slut på min PRAO

Om 30 minuter slutar jag min praktik på Dagens Industri. Under min tid här har oräkneliga medelålders män i kostym passerat genom min kameralins. Jag måste tyvärr erkänna att de inte gjort speciellt mycket intryck på mig. Vare sig som människor eller som fotoobjekt. Men tiden här har också bjudit på flera riktiga intressanta och fina möten som jag kommer bära med mig. Till dessa hör bland annat ett 6 timmar långt samtal med regissören Roy Andersson om konstens betydelse för ett välfungerande samhälle, en helkväll med dokumentärfilmaren Tom Alandh på Solvalla där han förklarade hur man gör för att hitta de intressantaste berättelserna och en frukost med skådespelerskan Nour el-Refai som berättade varför det är så jävla jobbigt att vara kvinna och inte hålla käften om vad man tycker.

Här är en bild på den sista medelålders mannen i kostym jag plåtat för Di. Håkan Juholt var mycket trevlig och gav mig ordentligt med tid att plåta. Han sa till och med att jag fick komma tillbaka om jag ville.

Kungligt fjäskande

Framför mig står Prins Carl Philip och håller i något som är förvillande likt ett metallrör. Röret ska dock föreställa en exklusiv vas med en prislapp på 30 000 kr, designad av honom själv.

Jag befinner mig på en pressvisning av prinsens nya silverservis. Hela det cirka 30 personer starka uppbådet av journalister fjäskar och ler och säger hur fint de tycker allt är, men när prinsen inte hör fnissas det rullas med ögonen över prinsens tafatta försök att designa. Det fnissas också, ja till och med morras, över prinsens extremt låga verbala förmåga och hans nästan retarderade framtoning.

Visst har journalisternas attityd förändrats en hel del gentemot kungahuset sedan boken "Den ofrivillige monarken", men fjäskandet är fortfarande påtagligt. Anledningen till det är att man vill stå på god fot med kungahuset och bli inbjuden på nästa jippo. För blir man svartlistad av kungahuset blir det svårt att tjäna pengar på Sveriges alla rojalister som trånar efter att se vad deras älskade prinsar och prinsessor har för sig.

Jag frågar mig om monarkin skulle överleva om journalistkårens lismande upphörde.

"För köttig"

För en tid sedan plåtade jag några matbilder för Året runt. Tyvärr fick jag bakläxa på en av bilderna. Redaktören lät meddela att min bild av rostbiff var "för köttig". Det var bara för börja från början och ta en ny bild och försöka dämpa den köttiga stämningen.
Så här såg det ut när jag och matskribenten tillika kocken Ylva Porsklev tog den nya bilden.

Världens bästa gravida klättrare

Anja Hodann är en av Sveriges, ja kanske världens bästa klättrare. Dagens Industri bestämde sig för att gör ett reportage om klättertrenden och ringde henne för att kolla om hon ville vara med i reportaget. Det visade sig då att hon va gravid i 6 månaden, men fortfarande tränade regelbundet.
Även om Anja tog det väldigt lugnt för att inte riskera att falla var det jävligt fett att se hur hon klättrade på de överhängande väggarna utan att se ut att hindras av den stora kulan på magen.

När E-Type spelar står tiden stilla

Tiden tickar oförtrutet på och både man själv och allt runt omkring en förändras, men en sak är konstant – E-Type.
När han kliver upp på scen med sitt långa hår och karismatiska ansikte som aldrig tycks åldras blir allt som det var när man var tonåring, när en fest innebar ett euforiskt emotionell fyrverkeri.
Till tonerna av eurodans lämnar vi tid och rum och låsas att det ända som existerar är glädje.

Marklunds punchlines

Plåtade till en intervju med Liza Marklund för några dagar sedan. Hon ska precis släppa ny bok och ställer därför upp på intervjuer i nästan varenda tidning, TV-program och radio-program för att få tillfälle att göra PR för den. Hon sa en del intressanta grejer, men det jag reagerat mest på är inte vad hon sagt utan att hon sagt exakt samma saker i alla intervjuer jag hört och läst. Jag menar alltså inte att hon pratat om samma saker, nej, hon har med stor inlevelse formulerat exakt samma meningar i samtliga intervjuer. Att hon inte tänker rösta på Juholt därför att hon inte förstår vad han säger. Att hon inte tycker om att vara lycklig utan trivs bäst på flygplan eller i afrikanskt flyktingläger mm.
Det är imponerade att hon, oberoende av vilka frågor som ställs henne, lyckas ta över samtliga intervjuer och lägga fram exakt sina punchlines.

Roy Andersson

Nu var det ett tag sedan jag träffade regissören Roy Andersson, men vissa möten tar ett tag att smälta.

Egentligen var tanken att jag skulle åka förbi Roys studio för att ta några snabba bilder på honom till en intervju. Det hela slutade dock med att jag spenderade två förmiddagar i hans helt fantastiska hus på Sibyllegatan. Fastigheten fungerar som bostad, filmstudio, kontor, klipprum, rekvisita förråd mm.

I timme efter timme satt jag och reportern Johanna Saldert i intervju med honom. Han redogjorde för orsakerna till borgerlighetens banala kultursyn, livets ofrånkomliga tragik, vikten av obegripliga konst och mycket mycket mera.

Roy var en mycket trevlig och ödmjuk. Vilket inte är speciellt vanligt bland regissörer. Själv säger han angående detta (något förkortat):
– Skådespelare och statister ger väldigt mycket av sig själva när de står framför kameran och på grund av det känns det viktigt att behandla dem värdigt. Annars blir filmen sämre.

Bilden är tagen i scenografin till "Halta Lottas bar" där en scen i hans kommande film utspelar sig. En kul detalj är att ljussättningen är Roys egna och den samma som han använder i sina filmer. Han säger själv om sin ljussättning att han vill ha ljus utan skuggor där ingenting kan gömma sig.

(klicka på bilden så du ser den ordentligt)